Bekännelser...

Det är bara att inse fakta, ingen kan vara sämre på att röra sig för den fysiska aktivitetens skull. Jag vägrar att anse att jag är lat. När saker behöver göras brukar jag vara den som är först där, bär mest, går längst osv. Men att röra sig för att man behöver det, som att promenera utan att behöva komma någonstans det är jag urusel på.
Förhoppningsvis har jag nu löst det. Jag har helt och fullt utlämnat mig åt min familj. Min organisation av motionen jag ska ha har helt enkelt inneburit två pass om dagen fördelade mellan familjemedlemmarna med fredag kväll och lördag ledig. De bestämmer vad jag ska göra, och jag har bara att lyda.
Idag var det min mans tur. Efter en sen runda på Coop bjöd han på en lång promenad i mörkret. Riktigt trevligt att få promenera alldeles ensam med honom, vi är ganska sällan bara han och jag, trotts att vi är hemma tillsammans nästan hela dagarna. Det är ju rätt många i vårt hushåll, och de är vakna längre än oss.