Dagens middag

Kryddiga biffar och blomkålsmos, med en trevlig sallad.
MUMS!

Skammen över att vara fet...

Jag har många vänner och en fantastisk familj som alltid finns där när man behöver. Ändå känner jag mig på ett sätt ensam. Ingen i familjen är tjock, kanske lite mullig eller rund, men ingenstans i närheten av mig. Ingen har på något sätt sagt något om min övervikt, eller genom sitt beteende visat att de har fördomar eller åsikter om feta. Ändå känner jag som jag gör. När jag skulle förklara detta för en av mina vänner idag tror jag nästan jag sårade henne. Det är så svårt att förklara. Det är jag och min tanke som gör att jag känner skam, inte det någon i min bekantskapskrets säger eller gör.
Jag vill absolut inte säga att min familj och vänner därmed inte förstår min situation, men det är svårt för mig att tro att de förstår. (Kanske för jag själv inte vill visa mig förståelse.) Hoppas ni som läser detta begriper vad jag menar. Det är inte vad andra gör eller säger som gör att jag känner som jag gör, utan det är vad jag inbillar mig att de tänker. Kanske för att jag själv är uppfostrad att tänka på samma sätt. Grunden är att jag tror att de flesta liksom jag känner (inte tycker) att tjocka människor är lata och har dålig självdisciplin. Det finns flera studier och enkätundersökningar som stödjer att de flesta verkligen känner på detta vis, så det är inte så lätt att vifta bort.
Ett exempel är att när jag går ut och går i mitt lilla tätbebyggda område, där alla känner alla så har jag fördomar om vad folk tänker som möter mig. –Där är hon och är ute och går, hon kommer ändå inte lyckas denna gång heller. – Hon har inte nog självdisciplin att fortsätta osv.
På liknande sätt skäms jag i alla möjliga sammanhang. Jag skäms ofta på sta’n när jag äter, vad jag än äter. när jag provar kläder, försöker hitta ett lagom långt skärp, blir erbjuden plats i en brassestol osv. Jag skäms när jag är ute och går med vänner och inte kan prata pga andhämtning och skäms för mycket för att be om att gå långsammare.
Det fåniga är att denna skam aldrig verkar sluta. När jag är bortbjuden på middag, skäms jag om jag inte äter som de andra. -Varför ska hon äta bara sovel och grönsaker, hon kommer ju ändå inte lyckas. Eller så skäms jag för att jag tar för mig för mycket, och åker ofta hem hungrig.
Jag har bestämt mig för att göra allt för att sluta skämmas. Jag tror jag måste älska mig själv och stå för vem och hur jag ska kunna verkligen bry mig om hur jag mår och lever.
Jag är så tacksam för nya och gamla vänner, de i min egen situation och alla ni andra som är måna om att förstå.

Mellanmål

Ett litet mellanmål, yoghurt med torkade aprikoser och nötter, det blir sen middag så något måste jag äta...jag är vråålhungrig.

Lunch

En sallad med inkokt lax och lite egen salladssås.

Organisera...

Organisera, det som jag brukar vara bäst på, men så svårt att organisera sig själv. Jag håller på att försöka planera hur jag och familjen ska hinna med allt som ska göras.
Vi har alltid någon sorts schema om vem som ska göra vad som disk, sopsortering, damsugning, tvätt mm. Nu vill jag även styra upp mattider och tid för mig då jag kan hinna med att röra på mig lite mer. Det verkar alltid som dagarna är så långa men de försvinner fort när man inte utnyttjar tiden, allt som oftast känns det som stora delar av dagen gått åt till att vänta på någon eller något. Det är som när vi ska laga middag; jag frågar vem som kan skala potatis, och någon erbjuder sig alltid; sen dröjer det och det äringen idé för mig att göra resten förrän potatisen står på spisen. Liknande saker händer hela tiden. Det är ingen som är ovillig men samspelet fungerar inte riktigt. Jag hoppas komma på en lösning.

Dagensfukost

Lite sallad, äggröra och makrill i tomatsås.